Venezuela är nog mera känt
för sina målare än för sina
diktare.
Vicente Gerbasi (1913 -
1992) var en av de få, vars berömmelse nått utanför hemlandets
gränser. Vid sin död häromdagen
- som föranledde tre dagars landssorg- var han läst och beundrad som ingen annan venezolansk
poet. Som sa många av sina landsmän var han son till en invandrare, och Mi padre el inmigrante
(Min far immigranten) heter hans mest berömda diktsamling. I likhet med många av sina diktarkollegor i Latinamerika gjorde han
karriär som diplomat. Gerbasis
poesi byggde vidare på Ruben
Darios och Vicente Huidobros
modemism: den är relativt lättillgänglig och kanske därför folkkär. Dess ämnen har ofta stark lokalfärg utan att hemfalla åt folklore.
PETER LANDELIUS
VICENTE GERBASI: Min far, Juan Bautista Gerbasi, vars liv är ämnet
för denna dikt, föddes i en vinodlarby i Italien vid randen av Tyrrenska
havet och dog i Canoabo, en liten venezolansk småstad i en undangömd
trakt i delstaten Carabobo.
|
Vi kom ur natten och mot natten går vi.
Bakom ligger jorden svept i sina ångor, där mandelträdet, barnet och leoparden lever. Bakom ligger dagarna, med sjöar, snöfall. renar, med stränga vulkaner, med förtrollade skogar, där skräckens blåa skuggor vistas. Bakom ligger gravarna vid foten av cypresser, ensamma i sorg efter avlägsna stjärnor. Bakom hänger dörrarna som järnrar sig i vinden, bakom ligger oron med himmelsblå speglar. alstrare av liv, alstrare av död. Tiden som lyfter och krossar kolonner. och viskar i havets tusenåriga vågor. Bakom ligger ljuset som sköljer bergen, barnens parker och de vita altarena. Men också natten med värkande städer, vardagsnatten, den som ännu inte är natt. utan kort vila som darrar i lysmaskarna eller drar fram genom själarna med dödsångestens slag, eller med djuriska skrik som spränger sina ådror i de heta nätterna av sömnlösa ensamheter. Men utsädet bär på den synliga och osynliga döden. Ropa, ropa, ropa efter ert ansikte som ni förlorat vid randen av den stora skuggan! |
(Tolkning: PL)